I början av 1900-talet måste advokaten Andrew åka och fixa papper till ett hus som måste säljas, annars förlorar han jobbet. Eftersom han förlorat sin hustru och är ensam med sin son och barnsköterskan behöver han behålla jobbet, så han lämnar sonen med barnvakten. Väl där i den lilla staden som det stora gamla övergivna huset ligger utanför får han inget varmt välkomnande från byborna. Han får bo uppe på vinden hos ett par, och åker sedan nästa dag till huset då han tycker att han kan göra sitt jobb bättre om han får vara där. Han hör underliga saker och ser skuggor. Ute på gården ser han en kvinna klädd i svart, och går ut för att hälsa. Utan att se kvinnan hör han skrik och rop, och skyndar sig mot ljudet men finner där istället sin kusk som väntar på honom. Dagen efter bestämmer han sig för att spendera natten i huset för att fullborda sitt arbete. Natten är allt annat än stilla, och han är definitivt inte den enda i det övergivna huset.


I början av filmen hängde jag inte med alls, jag var inte ett dugg intresserad av vad som hände och jag har ingen aning om varför, men jag var tvungen att stoppa filmen och googla handlingen innan jag kunde fortsätta kolla. För jag hade ingen aning om vad som hände. Men sen kom jag in lite i filmen när det började hända grejer. Jag tyckte att handlingen var lite svag, men att dom också försökte väldigt HÅRT med att ha en handling över huvud taget. Det var därför det inte funkade. Det var för mycket saker på en gång. Men det jag tyckte dom lyckades med var hur creepy den var. Inte läskig - creepy. Den hade sina PANG PANG moments men de var förutsägbara. Det är nånting med tysta saker i den mörka bakgrunden som funkar för mig. Det ska vara inte så uppenbara saker som spännande musik - sen PANG ETT ANSIKTE - och sen är det tyst igen medan karaktären kollar sig runtom i rummet och det är tomt. Nej, en figur i bakgrunder som lurkar omkring medan huvudkaraktären håller på med nåt annat är fett creepy om man gör det rätt.

Okej jag hade många åsikter om den här filmen. Daniel Radcillfe var bra, men jag blev inte övertygad om att han hade varit gift och hade en son. Man ser att han är alldeles för ung. Men han spelade bra, han kan ju inte rå för hur han ser ut. Eller hur ung han är.

Preston Castle öppnades på sena 1800-talet, och höll de värsta ungdomarna som var för bråkiga för samhället. Åldern varierade mellan ungdomarna, de kunde vara mellan 8 och 24 år gamla. De kunde ha gjort allt från att ha rånat folk till att ha mördat någon för att få komma dit, men det fanns också många som inte hade gjort någonting. De kunde vara hemlösa eller eller rymt hemifrån, förlorat sina föräldrar eller liknande. De fick arbeta när de var där, genom att odla sin egen mat ute på fältet, men det hjälpte inte med attityden eller diciplinen. Många slagsmål bröt ut, med ett exempel där en pojke blev knivhuggen vilket startade ett stort slagsmål. Många av ungdomarna som bodde i Preston Castle dog av sjukdomar, men det fanns 26 stycken som dog under misstänkta omständigheter.



År 1965 blev en lärare mördad på gården av två pojkar. Han skulle hjälpa dom med något, och fick ett järnrör i huvudet när han skulle böja sig ned. En städerska, Anna Corbin, blev också ihjälslagen på 50-talet när hon var i källaren. Man fick aldrig reda på vem som gjorde det.
Samuel Goins och Joe Lopez var två ungdomar som försökte fly, men Samuel blev nedskjuten när de sprang. Joe dog senare under misstänkta omständigheter, och de ligger nu begravda bredvid varandra på kyrkogården nära slottet efter att ingen kom för att hämta kropparna.

År 2004 skrev The New York Times en artikel om den ensammaste valen i världen. Forskare har följt henne sedan 1992 och de har hittat problemet:

Hon är inte som andra valfiskben valar. Till skillnad från andra valar, har hon inga vänner, ingen familj. Hon tillhör ingen stam eller något gäng, har ingen älskare, och hennes röst är inte som andra valar, den är unik. Medan resten av hennes typ kommunicerar mellan 12 och 25Hz, sjunger hon uppe i 52Hz. Vilket är problemet - ingen annan val kan höra henne. Alla hennes desperata försök till kommunikation förblir obesvarade. Varje rop ignoreras. Och hon blir mer och mer ledsen och mer frustrerad efter varje ensam sång hon sjunger vilket gör att hon går djupare i förtvivlan efter alla år som går.

Kolla vad jag fick av Leo:



3 stycken! Snart kommer jag rulla fram alltså!

Tjolahopp, då har jag fixat min top 20 action! Och nu står dom faktiskt i ordning, kanske inte världens mest allvarliga ordning, men den stämmer ganska bra. Det är inte bara REN action, vissa är lite mer thriller, sen finns det ett par komedi också. Som till exempel The Pacifier och This Means War, dom är action-komedier. Aja.

ENJOY.

1. Taken
2. Die Hard (alla)
3. Iron Man (1&2)
4. Sherlock Holmes (1&2)
5. This Means War
6. The A-Team
7. Resident Evil (alla)
8. The Avengers
9. Boondock Saints (1&2)
10. The Pacifier

11. Never Back Down
12. American Gangster
13. Attack The Block
14. Repo Men
15. Jumper
16. Speed
17. Terminator 2
18. Walking Tall
19. S.W.A.T
20. Charlies Änglar

Legenden om Okiku dockan, döpt efter flickan som för länge sedan brukade leka med den, är en 40 centimeter stor docka klädd i en kimono med svarta ögon - och växande hår. Denna mystiska docka som är hemsökt av den lilla flickans ande har gjort folk i Japan förbryllade i årtionden.

Okiku dockan har funnits i Mannenji templet sedan 1938, och enligt templet hade den traditionella dockan kort hår när de först fick den, men över tiden har det växt ungeffär 25 centimeter ned till dockans knän. Även om håret klipps regelbundet fortsätter det växa.

Det sägs att dockan ursprungligen köptes år 1918 av en 17-årig​pojke vid namn Eikichi Suzuki när han besökte Sapporo för en marin utställning. Han köpte den som en souvenir till hans 2-åriga syster Okiku. Flickan älskade dockan och lekte med den varje dag, men året därpå dog hon av en förkylning. Familjen placerade dockan på husets altare och bad till den varje dag i minne till Okiku.
Efter ett tag märkte de att håret hade börjat växa, vilket de trodde var ett tecken på att flickans ande hade besatt dockan.

År 1938 flyttade Suzuki familjen till Sakhalin, där de gav dockan till Mannenji templet. Dockan har varit där ända sedan dess, och ingen har till denna dag kunnat förklara varför dockans hår fortsätter växa.

Nu tänker jag glo på båda Micke & Molle filmerna.

Ingen frågar så jag sparar er trubblet:


1. Name: Elin
2. Age: 21 (jag börjar bli en kärring)
3. Height: 168 cm
4. Weight: Nåt mellan 55 och 60
5. Relationship status: Gift med mig själv
6. Birthday: 31 maj
7. Favorite color: Rosa
8. Favorite bands: Breaking Benjamin/Good Charlotte/Fightstar/Simple Plan/Avenged Sevenfold
9. Last song listened: Cute Is What We Aim For - There's A Class For This
10. Favorite movie: BTTF/Goonies/Hangover/Ferris/Rebel Without A Cause/Devil/Wrong turn
11. Last movie watched: War Horse
12. Favorite book: Sal Mineo - A Biography
13. Last book read: Supernatural - Witch's Canyon
14. # of siblings: 1
15. # of pets: 0
16. Best school subject: Foto
17. Mac or PC? PC.
18. Cell phone type: iPhone.
19. Current shirt color: Grey.
20. Gamer? Nej
21. Day or night? Night.
22. Summer or winter? Sommar
23. Most-visited website? Tumblr.
24. Celebrity crush: James Dean/Sal Mineo/Tom Hardy/RDJ/Ben Mansfield/Martin Freeman/Ben Burnley/Austin Carlile/Charlie Simpson/Joel Madden
25. Biggest turn on: Humor.


Jag har för många favoritfilmer/band och celebrity crushes.

Ett gäng brottsliga ungdomar skickas ut till en ö för att lära sig lite vildmarksdiciplin efter att en av deras rumskamrater tagit livet av sig. Pappan till denna kille kunde inte acceptera att de andra inte hjälpte hans son, samtidigt som han också visste att det var dem som drev honom till självmordet då han inte riktigt passade in attitydsmässigt eller utseendemässigt. När de väl är på ön med tälten uppe och elden brinnande börjar de sakta men säkert märka att denna ö som egentligen skulle vara övergiven, har ännu en gäst som inte är särskilt välkomnande. Konstiga dödsfall börjar hända och de tvingas fly och kämpa för sina liv.


Jag fick en liten Flugornas Herre känsla över den här filmen, där de liksom är strandsatta och kämpar för sina liv, där det finns en tydlig ledare, nån annan som vill vara ledare, en som är gruppens bitch som inte kan klara sig själv, och ingen kommer överens med varandra vilket bara skapar trubbel. Men den var bra. Lite jobbig, men bra.

George är en konstälskande tonåring som inte förstår meningen med livet. Allt är meningslöst och vi alla kommer ändå dö tillslut enligt honom. Det är snart slutet av sista året i skolan och han har inte gjort en enda skoluppgift under detta år vilket gör att han inte kommer få ta studenten om han inte skärper sig. Uppenbarligen bryr han sig inte. Snart börjar han prata med Sally, en populär men komplicerad tjej som ser något bra och roligt i honom. De blir vänner men George börjar få djupare känslor för henne än vad hon har för honom. Detta vet inte hon såklart, eftersom han har svårt att uttrycka sina känslor för folk. En konstnär kommer till skolan för att prata om en karriär i konst och George gillar genast hans ärlighet och tavlor. De blir kompisar och han presenterar Sally som hans kompis. George och Sally börjar bråka om Gud vet vad en dag, och när hon går ute på en promenad ser hon konstnären sittandes ute och ritar. Du kan få gissa vad som händer.


Jag hade inte direkt höga förväntningar när jag satte igång filmen, men jag hade förväntningar. Jag trodde att den skulle vara bättre än jag trodde, eftersom jag trodde att den skulle vara helt okej. Vad fel man kan ha. Den var jättetråkigt enligt mig. Det hände inte mycket. Ingen klimax eller nånting. Bara blah genom hela filmen.

Detta skriver jag faktiskt på min nya mobil! Bara testar lite. Anyways, har glott på massa film idag så STAY TUNED.

Fuck... Allt finns inte på mobilen. Min fina pussmun kommer inte med. Och grejjor. Jag får fixa på datan. Eftersom jag ändå har den framför mig haha.

På förmiddagen klockan 11.10 den 20e April år 1999 gick Eric Harris och Dylan Klebold in i sin skola Columbine High School i Colorado. För alla andra på skolan var det en vanlig skoldag, men Eric och Dylan hade länge planerat denna dag. Tidigare under dagen hade de placerat en hemmagjord bomb en bit bort från skolan som en distraktion från vad de hade tänkt göra, men den exploderade bara delvis, så brandkåren var de enda som kom för att släcka elden. När de väl var i skolan placerade de två andra bomber i matsalen som de gömde i sina väskor. De lade väskorna under borden där de flesta satt och åt. Enligt planen skulle bomberna skapa en så stor explosion att taket skulle rasa ner både i matsalen och biblioteket, men till skillnad från deras första, bomb exploderade dessa inte alls. De gick tillbaks till sina bilar som de parkerat perfekt vid utgångarna i baktanken att skjuta alla som sprang ut efter att bomberna exploderat, men detta hände inte. När bomberna inte exploderade beväpnade sig Eric och Dylan med sina gevär och gick in i skolan. De började skjuta mot elever som satt ute på gräset, och eleverna inne i matsalen kollade ut för att se vad som pågick, och trodde att det var ett skämt eller en filminspelning. När de insåg att det inte var fallet utbröt panik, och rummet evakuerades. De lyckades också varna andra lärare och elever som gömde sig och låste dörrarna. En lärare gick för att säga åt dem att sluta då hon trodde att de höll på med en filminspelning eller liknande. Både Eric och Dylan sköt mot henne och en annan elev vilket fick glas att skada dem. Läraren som fick glassplitter i axeln sprang till biblioteket för att varna eleverna och säga åt dem att gömma sig. Efter det ringde hon till polisen och gömde sig också.
En polis anlände till skolan och började skjuta mot Eric och Dylan. När Eric var tvungen att ladda om geväret efter att ha skjutit 10 skott mot polisen gick de in i skolan igen, och polismannen ringde efter förstärkning. Eric och Dylan gick runt i korridorerna och sköt mot alla de såg. Klockan 11.29 gick de in i biblioteket där 52 elever, 2 lärare och 2 bibliotekarier satt och gömde sig. De började skjuta mot alla som satt och gömde sig under bänkarna, och siktade mest mot de med vita kepsar eftersom de var skolans "populära" killar, de som var engagerade i sport. En av de överlevande från biblioteket heter Craig Scott, som hade en vit keps på sig. Han har sagt att när han hörde vilka de tänkt sikta på tog han av sig sin keps och gömde den under sin tröja. Den första flickan som blev skjuten och dog utanför skolan hette Rachel Scott. Hon blev skjuten 4 gånger och var Craigs syster. 

Vissa har också spekulerat om att de ville döda folk som tror på Gud då de frågat ett par offer om de trott på Gud innan de sköt. Efter att ha tröttnat på att skjuta folk inne i biblioteket lämnade de rummet klockan 11.42, vilket lämnade 34 oskadda elever och 10 skadade redo att fly.
De båda gick runt i skolan och sköt lite utan att döda någon och kom sedan tillbaks till det tomma biblioteket klockan 12.02 där de sköt sig själva i huvudet.



Totalt dödade de 12 elever, en lärare och skadade 21 andra.


Här är Craig Scott's berättelse:

Jesse Pomeroy (1859-1932) är den yngsta person som dömts för mord i första graden i Massachusets historia. Han mördade 2 personer och brutalt torterade många andra, när han bara var 14 år gammal. Jesse växte inte upp i en lycklig familj, hans pappa piskade honom med en hästpiska och brukade slå honom bakom deras utedass. Pappan brukade klä av Jesse och hans bror och övergrep sig på dom sexuellt innan han slog dom, vilket gjorde att Jesse skapade en njutande länk mellan sexuell tillfredsställelse, smärta och bestraffning. Han älskade att se smärtan och skräcken i sina offers ögon och blev glad av att se dom lida.

Jesse stog ut från mängden bland barn i hans ålder med sin kluvna läpp, sitt stora huvud och sitt blinda vita öga, vilket hans mamma sa var en reaktion av ett vaccin.
Liksom många seriemördare började Jesse med att tortera djur men gick sedan vidare till människor. Hans första kända torterade offer var William Paine. I december år 1871 hörde två män ute på gatan någon som grät i en stuga och de blev chockade av vad de såg. 4-åriga William hängde halvnaken och nästan medvetslös i handlederna och var helt vit av kylan. Den 18 mars år 1874 attackerade och dödade han 10-åriga Katie Curran genom att skära av halsen och sedan huvudet. I april samma år torterade och dödade han 4-åriga Horace Millen genom att skära av henne halsen. Den kvällen greps han för mordet på lilla Horace och erkände inte bara till de två morden men också till 27 andra. På den här tiden var det dödsstraff som gällde men staten hade aldrig avrättat någon så ung. Han dömdes så småningom till hängning men det ändrades sedan till livstidsstraff.