Nyår. Ett nytt år. 2017. Yay.

Bläh.
 
 
Anyways.
 
Jag vill kommentera fyrverkerier. Kan vi göra dom olagliga? Eller bara suuuperdyra. För nu känns det som att vi borde vara smartare än att smälla en massa skit som gör alla stackars djur livrädda.
Det finns så många djur, och då snackar jag inte bara husdjur, som blir rädda. Tänk på alla i skogen och naturen som springer runt helt galna och kan inte gömma sig nånstans, får ingen tröst av någon då alla är lika rädda. Sen alla husdjur som gömmer sig under sängen och bara ligger och skakar. Min mammas kompis berättade om sin golden retriever som är livärdd för fyrverkerier och ligger verkligen och skakar och återhämtar sig inte föränn flera dagar efteråt. Är det schysst eller?
Det finns ett hotell vid arlanda för husdjur som inte gillar fyrverkerier, och det har varit fullbokat i ett helt år. Husdjursägare bokade åt sina husdjur FÖRRA nyårsafton till DEN HÄR nyårsaftonen.
 
Helt sjukt.
Jag kan inte njuta av fyrverkerier längre. Visst är dom fina men det är inte alls samma sak som när man var liten. Då stog man och bara gapade och kunde inte titta någon annanastans än himlen på alla fina färger. Men nu tänker jag mer "fint, okej är vi klara nu?". Jag tänker baara på alla djur som är rädda.
 
Och det var mitt nyårsbabbel. Tack för mig.
 


Jag har insett en sak

Inte värsta grejen, men man märker en skillnad bland folk omkring mig. Liksom jag känner nästan smaken av hur min omgivning förändrats, vilket är något bra.
Förut kände jag min jävligt tom. Ensam. En del av mig gör fortfarande det, men just nu känner jag att folk omkring mig faktiskt bryr sig om mig. Liksom genuint bryr sig, och jag är fan inte van vid det. Det är klart att jag har haft folk omkring mig som brytt sig, men inte som jag har nu. Jag har kunnat öppna upp mig mer och vara ärlig om mig själv och hur jag mår. Vilket är något jag aldrig kunnat göra.
 
Det är en konstig grej. Jag kan inte förklara det riktigt men hela jag är jävligt svart och vit. Jag har aldrig mått sämre men samtidigt har jag aldrig mått bättre. Jag önskar att jag kunde hitta något i mitten.
 


Jag har förlorat intresset för typ allt

Förut kollade jag på typ 20 serier samtidigt. Nu bryr jag mig typ bara om Orphan Black, Bad Girls Club och Criminal Minds. Förut kunde jag se tre nya filmer i rad och såg MINST en ny film i veckan. Nu kollar jag knappt på film alls. Nya eller gamla.
Jag såg dock två nya filmer i helgen men orkade inte skriva om dom. Jag hade en jävligt jobbig eftermiddag/kväll i fredags så jag satte igång den animerade Home men däckade halvvägs. Fortsatte dagen efter. Den var skitsöt men uppenbarligen för en lite yngre publik. Sen såg jag Radio Rebel som var en jävligt typisk Disney Channel film. Ingen åsikt riktigt.
 
Jag vet inte ens vad jag gör när jag kommer hem från jobbet. Jag sätter igång Netflix eller youtube. Eller städar eller lagar mat. Tvättar håret. Tiden bara försvinner, jag vet inte vad jag gör. Sitter och har ångest typ.
 
Min gruppledare som är bra på att hålla mig distraherad om dagarna ska till New York nu i två veckor och jag har världens ångest över det. För jag vet inte vart mina tankar kommer ta mig när jag inte håller mig distraherad. Jag har så mycket tid på jobbet att bara tänka på mig själv och mitt liv vilket gör det viktigt att jag gör något som får mig att tänka på annat. Jag har bara två personer på jobbet som håller mig distraherad - han och en annan kollega.
 
Jag kommer ha två tuffa veckor framför mig. En dag i taget. Är allt jag kan göra.
 
Random babbel.
 


SÅ JÄVLA RANDOM

Jag köpte säsong 4 av Criminal Minds för ett tag sedan, och har precis börjat kolla på den. Jag kollade precis klart på andra skivan vilket är runt avsnitt 8, och det avsnittet jag precis såg handlade om det gyllene snittet/gyllene spiralen! PRECIS NÄR JAG SKAFFAT DEN TATUERINGEN. Hur jävla random är inte det????
Jag har lite svårt för att faktiskt läsa om det gyllene snittet för matte och skit är inte riktigt min grej, men jag fattade EN del av det rätt bra. Eller själva matte-delen. En snubbe som hette Fibonacci skapade en nummerserie som förklarar spiralen (typ) och där är det liksom 0 1 1 2 3 5 8 13 21 34 55 89 144 osv
 
Alltså varje tal är de två tidigare plussade ihop. Så  0+1=1 1+1=2 1+2=3 2+3=5 3+5=8 5+8=13 8+13=21 13+21=34 och så håller man på så resten av snitt liv. Det jag inte riktigt orkar fatta är hur man gör det till kvadrater. Men jag fattar kvadraterna iallafall! Hur man gör dem till en spiral. En enkel bild visar det liksom.
 

Är det typ vinkeln? Eller what the fuck? Jag orkar fan inte läsa allt... Om nån orkar... Snälla förklara... Jag är sämst som inte kan allt om det här när jag skaffat tatuering, men tycker skiten är intressant även om jag inte orkar läsa. Jag gillar bara att mönstret upprepar sig i konst, natur, himmel, jord, dna, universum. Allt.
 

 

Idag tog jag med morotskaka till jobbet

Den blev väldigt uppskattad!
Jag gillar att ta med skit till jobbet för de tar verkligen för sig och har hittills älskat allt jag tagit med mig. Jag mår bra av att ge lite ibland. Att få se någon njuta av vad jag gjort. Och hur glada de kan bli av att jag tagit med lite fika. Så jäkla kul.
 
 
 
 
Jag är fan skitglad över jobbet och kollegorna jag har. Det är så skönt att trivas och bli uppskattad. Vi har blivit som en liten familj. Och det är verkligen något jag behöver i mitt liv, människor som dessa. Dom är så jävla snälla, och visst kan man väl klaga över någon ibland men det brukar gå över. Och jag blir förvånad varje dag över att NÅGON ens uppskattar mig, över vad som helst. Här får man komplimanger om typ allt, och sånt lägger jag märke till för det händer inte särskilt ofta. Att det jag bakat är supergott. Att mitt hår luktar gott. Att jag är extra fin idag. Att jag var duktig när jag gorde det där eller det där. Eller att man får ett glatt HEEEEEJ och en kram när man ses på morgonen. Det värmer verkligen!
 


Igår samlade jag modet

Jag berättade för vår teamleader om min depression. Eller jag förklarade lite snabbt att anledningen till varför jag får ett skumt humör ibland är på grund av att jag har depression. Det var svårt att få ut orden och jag var så jääääääääävla nervös. Egentligen har jag ingen aning om varför, liksom man tror att det bara är att säga det. Men det är själva situationen när personen är tyst och lyssnar och väntar på vad det är man ska säga osv osv. Så undrar man hur reaktionen kommer vara. Men han var lugn, nästan som att det inte var något nytt. Så undrade han om jag kände mig bättre, men så sa jag nej, För det gjorde jag ju inte, det var bara något jag behövde berätta, men så sa han att han kände sig bättre. Jag antar för att han äntligen fick en förklaring. Jag frågade inte. Men nu märker jag också att jag blir annorlunda behandlad, vilket jag inte ville skulle hända. Han ger mig ovanligt många komplimanger och säger att jag kan komma och prata om vad jag vill, när jag vill, så fort jag inte ser glad ut liksom. Men han bryr sig iallafall.
 


Idag gjorde jag något jäääävligt jobbigt på jobbet

Så jag har lite psykiska problem med humöret och så, och igår hade jag en jobbig dag. Allt var skit. Jag mådde så jävla dåligt, vilket märktes för jag orkade inte riktigt prata eller skratta eller nånting. Jag hade noll energi. Men ville inte berätta för någon eller prata med någon. Jag brukar hänga med två andra tjejer i min ålder som jag käkar med och går på rast med, men jag behövde den sisa rasten för mig själv, så jag gick utan dom. När jag kom tillbaks var de redo för rast och undrade om jag skulle haka på men sa att jag redan tagit min rast, och jag såg pausen på en av mina kollegor. Hon var typ 20 meter bort, men jag såg. Och jag tänkte "nu kommer dom tro att jag är sur på dom". Och jag hade rätt om det.
 
Så idag bestämde jag mig för att berätta om min depression till dom, med tanke på att jag får såna här perioder och dagar ibland och då är det mina kära kollegor som påverkas. På första rasten sa jag till den andra kollegan, och hon var superförstående vilket var så jävla skönt och hon tyckte det var starkt av mig att berätta. Jag var så jävla nervös och hade så jävla svårt att få ut det. Men det gick bra. Jag bad henne berätta för den andra kollegan åt mig för jag kände att det var tillräckligt svårt att säga det en gång. Tyvärr behövde jag berätta för en tredje kollega också. Han är typ kollega/teamleader i våran grupp, och han påverkas mycket av mitt humör, men han förstår också när man ska hålla sig borta och vet hur han ska bete sig när han märker att jag är nere vilket är skönt, men jag vill att han ska veta anledningen till varför jag är sådär. Jag sa att jag behövde berätta en sak men visste inte hur jag skulle säga det, så han sa bara typ "kom när du är redo". Men jag blev liksom aldrig redo, jag fick panik varje gång han närmade sig. Och han sa ett par gånger under dagen att jag kunde berätta vad det var, men jag sa bara "senare" eller "inte nu".
 
Jag ska försöka igen på måndag.
 


Idag blev jag arg på en kollega

Det hade byggts upp ett tag, men ett allmänt dåligt humör, huvudvärk, trötthet och hans beteende som gick över gränsen gjorde att jag bubblade över.


Det tar för lång tid att förklara helt, men han brukar bara vara allmänt irriterande. Jag skulle bort till honom för att leta efter ett paket, något man gör borta hos honom. Så jag stog med en massa andra paket i famnen och letade efter det här sista hos honom, så kommer han och säger "vad gör du här?" på ett skojigt sätt, men jag var inte på humör så jag sa bara "jobbar." så kommenterade han det på ett skojigt sätt som han alltid gör. Vilket blivit irriterande. Så står han bara och glor på mig, utan att hjälpa eller gå och jobba. Bara står där liksom. Så ser jag i ögonvrån att han härmar mig - hur jag står med paketen. Och då började jag koka lite. Men det som gjorde att jag kokade över var att han började slänga upp en massa andra paket i min famn ovanpå mina och säger typ "jobba jobba" och jag bara..... !!!!!!!!! slängde undan dom och höjde rösten och sa "LÄGG AV". Då blev det tyst. Fan vad arg jag blev. Jag kan inte riktigt beskriva situationen, men som sagt så har det där byggts upp en tag och jag var bara verkligen inte på humör. Han pratade inte med mig på resten av dagen.
 
Vilket var skönt.
 
 


NU ÄR DET SÅ ATT

BREAKING BENJAMIN SKA KOMMA TILL STOCKHOLM
 
OCH JAG HAR VARIT HELT DÖD I FLERA DAGAR
 
STRESSEN ÖVER HELA SITUATIONEN HAR NÄSTAN DÖDAT MIG
 
Okej så jag är både ÖVERLYCKLIG och arg på samma gång FÖR ATT jag åkte till New York TVÅ GÅNGER endast för att se dom, av den anledning att dom ALDRIG åkt till europa EVER för sångaren är livrädd för att flyga. SÅ GUD FÖRBANNAT men ändå så ska jag få SE DOM IGEN åh herregud.
 
Så det hela började för några dagar sedan när min kusin messade och sa "jag antar att du har koll på att Breaking Benjamin ska komma till Sverige" och jag tänkte bara "... suck... nu börjar det igen..." för det har kommit rykten i flera år, men typ alla fans vet att det är inte sant, för Ben flyger inte. Så jag undrade vart hon sett det och hon sa att hennes andra kusin sett det på Livenation och tipsade, men jag kollade där och såg bara tre andra datum, fast dom var i europa så jag började undra som FAAAAN men stog och googlade på jobbet HEEEEEEEELA DAGEN men hittade inte ett jävla skit! Sen blev jag medlem på Livenation och såg att HOLY SHIT DET STÅR ETT DATUM I STOCKHOLM men var ändå så jääääääävla skeptisk. Sen dagen efter, eller om det var två dagar, så la dom sjävla upp på sin instagram fler datum i europa PLUS STOCKHOLM OCH DET VAR ÖGONBLICKET JAG DOG och började säga till varenda jävel på jobbet.
Biljetterna släpptes igår kl 9 på morgonen, och jag hade väntat och var så jäääävla redo på att beställa, att igår natt, alltså natten till den morgonen, så drömde jag mardrömmar om det heeeeela natten. Olika mardrömmar om att beställa biljetterna och hur det strulade. På olika sätt. Hela natten. Så mycket älskar jag det här bandet och så ,mycket ångest fick jag. Men jag lyckades. I got my tickets.
 
Jag ska få se den här fittan igen:
 
 
 
Men det är typ en halvår kvar. Hur ska jag överleva i ett jävla halvår????
 
 
Lite kul att jag typ aldrig skriver om dom här på bloggen, men babblar om dom på jobbet så mycket att en av mina kollegor började fnittra lite när jag råkade nämna dom ännu en gång. Jag hade aldrig tänkt på det. Så nu försöker jag hålla tillbaks... Jag kan babbla om Sal istället.
 
 


De tre senaste dagarna har jag upplevt två av mina värsta mardrömmar

I söndags så var jag inne på Ica och när jag kom till kassan och skulle betala så märkte jag att jag inte hade mitt kort med mig. Fuck.
Och imorse så försov jag mig. Jag vaknade när jag vanligtvis måste gå till bussen. Alltså en timme senare än vad jag brukar vakna. Min mobil hade dött under natten vilket är skumt för den var nästan fulladdad när jag gick och la mig.
 
Men båda situationerna löste sig tack gode Sal!
När jag stog i kassan på Ica så frågade om jag kunde kuta in till videobutiken brevid supersnabbt, vilket jag fick. Eftersom jag jobbat på videobutiken så hoppades jag att jag fick låna pengar, och det var den snälla som jobbade så jag fick låna 200 kr, och kutade tillbaks in på Ica och betalade.
Och imorse när jag försov mig så flög jag upp ur sängen och slängde på mig ansiktet och kläder och var ute ur lägenheten efter en kvart, vilket gjorde att jag hann med nästa buss. Så jag hann precis i tid till jobbet.
 
 
 

 
 
 

I'm scared.

Lokalen under mig är ett dagis. Fast nu har det flyttats eller stängts eller nåt. Gissa vad det ska vara nu? Ett asylboende för ensamkommande flyktingar. Dom säger att det är flyktingbarn, så först tänkte jag "okej, whatever, det är väl nästan som ett dagis då. En massa barn." men när dom säger barn så ljuger dom. Det ska vara ungeffär 40 stycken unga män i min ålder. Alltså dom kan vara mellan 18 och 30 år gamla. 40 stycken i lokalen under mig.
 
Så nu måste jag ringa kommunen och skit och säga att jag behöver få bo nån annanstans för jag vågar inte bo här. Och om det är nån jävel som läser det här och tänker "rasist!" så vill jag bara tillägga att jag hade varit TYP lika rädd om det var 40 stycken svenska unga män i min ålder. Men saken som gör detta värre, mycket värre, är att detta är ENSAMKOMMANDE FLYKTINGAR som inte har ett jävla skit att förlora och som faktiskt begår brott för att få hamna i fängelse. Så.... Jag skiter på mig här.
 
Vad fan ska jag göra????? Jag som äntligen trivs i min lägenhet.
 
 


Varför är jag en sån som ingen lyssnar på

Fatta hur frustrerande det är när man säger något till någon, man ger ett tips t.ex. Så lyssnar inte den människan, utan går till någon annan som ger exakt samma tips. Och DÅ lyssnar människan och tar det tipset. Liksom, uttrycker jag mig inte som jag ska? Varför är allt jag säger så jävla oviktigt? När jag säger exakt samma jävla sak som den "smarta" människan?
VARFÖR LYSSNAR INGEN PÅ MIG????
Jag kan UPPREPA mig själv, men ändå händer samma skit. Människan lyssnar inte på mig, utan går till någon annan och får höra exakt samma skit som JAG sa, men reagerar helt annorlunda som om den andra människan är den smartaste jäveln i universum.
Det är som att man är van vid att jag säger dumma saker, som att jag inte vet vad jag pratar om, som att jag är dum i huvudet och man kan inte lita på vad jag säger eller nåt. JAG ÄR SMARTARE ÄN VAD MAN TROR och det kommer från mig med världens dåligaste självförtroende.
 
LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER FÖR FAN.
 
Helvete vad arg jag blir!
 


Hur lyckas jag hamna mitt i drama?

Idag på jobbet så kommer helt plötsligt en kvinna som jobbar på stationen brevid mig och min grupp och sa "hej Elin, jag vill prata med dig". Okej? Hon är ganska tajt med min kollega som jag jobbar med och käkar lunch med och så, men hon har aldrig sagt ett ord till mig och verkar aldrig vilja prata med mig. Och det här var i omklädningsrummet, hon kom precis ut ur toaletten när jag tvättade händerna.
Så hon vill prata med mig. Skumt, men jag tänkte mer "vad trevligt att hon vill prata med mig helt plötsligt" men såklart var det om något speciellt. Så säger hon nåt liknande med "hörde du om det i fredags?" och jag sa neeej.... Vad hände i fredags? Så kommer min kollega in i omklädningsrummet, och kvinnan säger "har du sagt till henne? Kom jag vill prata med dig också". Dom båda bara höll på "har du sagt? nej jag har inte sagt, Elin har jag sagt nåt?" och jag bara stog där som ett frågetecken för dom sa aldrig vad det gällde. Jag uppfattade att hon kvinnan hade skämtat om mig iallafall och hon mådde fett dåligt och ville be om ursäkt för hon trodde jag hade blivit upprörd och nån snubbe var arg på henne. Men dom sa aldrig vad som sagts om mig. Så sen frågade jag min kollega VAD SOM HADE SAGTS FÖR JAG FATTADE NOLL så sa hon att kvinnan hade gått fram till min kollega som börjat för ett par veckor sedan, och som jag jobbat med tidigare på mitt förra jobb. Han och jag klickade bra på mitt förra jobb och jag kallar honom brorsan och han kallar mig syrran och vi kramas och så där. Vi är någorlunda tajta liksom, men hon hade gått fram till honom och sagt "nu ska jag röra om i grytan och göra Elin avis" (eller svartsjuk eller whatever).

Liksom jag gillar inte när folk snackar om mig. Jag vill alltid veta om någon snackar om mig, vare sig det är positivt, negativt eller på skoj. Så även om kvinnan sa att det hände i fredags, så hände det faktiskt för ett par veckor sedan. Och det som gjorde mig lite lack var att det var så längesedan. Varför sa ingen något? Jag hade velat försvara mig på något sätt, eller fått reagera när det var nytt. Min kollega sa aldrig nåt till mig för hon tyckte inte det var nåt big deal, för egentligen var det ju inte det. Men om någon skämtar om mig, speciellt bakom min rygg, då vill jag fan veta det.
 
For fucks sake.
 
 


Något jag HATAR

En av sakerna jag hatar mest i hela jävla världen är när folk avbryter mig. Eller om jag säger något och dom ändrar samtalsämne på en gång, lägger inte ens till ett "mhm". Typ "åh vet du vad som hände mig, fan vad jobbigt" så får man tillbaks "kolla på den här bilden haha visst är den kul".
 
Fast avbrytandet är värst. You wanna know why? För när jag pratar och säger något, och blir jag avbruten mitt i meningen, så känns det inte som att det jag har att säga är viktigt. Som att personen jag pratar med skiter fullständigt i vad jag har att säga. Aha, du MÅSTE prata nu, så det betyder att du är viktigare än mig eller har nåt viktigare att säga. Käft.
 
 


Bästa dagen i mitt liv

Jag måste bara få ut min Breaking Benjamin upplevelse:
 
Så en vän till mig fixade så jag och Moe skulle komma backstage på konserten, vilket också betydde att vi kan gå före folk i ledet och komma in tidigare. Så vi ställde oss i den lilla kön som var till VIP pass, och snackar med en snubbe bakom oss som var där själv. Han var väl runt 30-40 år gammal. Sen kommer vi fram till biljettluckan och nämner först mitt namn. Inget på listan. Vi nämner Moe's namn. Inget på listan. Så då tänker jag att det MÅSTE stå i min kompis namn. INGET PÅ LISTAN. Jag börjar få panik och tänker "jag måste ringa min kompis och säga att det är problem med biljetterna!" men mitt wi-fi har inte funkat alls i USA, och det fanns inte ens wi-fi där så vi kutar ut och springer runt till butiker och cafén för att se om det finns wi-fi nånstans, men så kommer snubben som stog bakom oss i kön och säger att vi kan låna hans mobil för att ringa (för våra svenska mobiler fungerar annorlunda och det blir dyrt och allt). Så jag loggar in på min facebook på hans mobil och hittar min vän, och ringer honom, och vi har aldrig faktiskt snackat i telefon förut, men jag hade inte ens tid att liksom "hur är det vad gör du" utan jag gick rakt på sak och hade panik och sa att det var problem liksom stackarn så fick han snacka med snubben i biljettluckan. Det visar sig att det fanns ÄNNU en lista där båda åra namn stog med. Det var en annan sorts VIP. Snubben bakom oss i kön hade den typ som man betalat för och man får då en bild och autograf med bandet backstage efter konserten. Men nu var det också så att det fanns bara ETT pass, så Moe kunde inte komma backstage. Jag var själv. Panik. Men inget att göra åt.
Så konserten var FETT BRA och jag stog och grät ibland.

 
Sen var konserten slut. Jag börjar bli skitnervös. Folk med VIP delades upp och de som betalat fick gå först för att få sina autografer och bilder, medan vi andra fick gå bort till baren där bandet skulle komma och hänga sen. Så jag satt och väntade. Sen såg jag snubben från kön som lånade ut sin mobil, och jag var på väg till honom och gick runt hörnet på baren, så kommer Ben (sångaren) ut PRECIS då framför mig. Jag tvärnitade och backade i panik. Sen smet jag förbi till snubben från kön, som heter Alex föresten. Så sa jag att jag vågade inte säga hej till bandet, speciellt Ben. Efter nån minut eller två av stirrande så hör jag Moe bakom mig och hon lät skitirriterad och stressad och sa "kommer du eller, kom igen nu, säg hej så drar vi" vilket gjorde mig väldigt taggad (inte). Men Alex såg ett tillfälle och gick fram till Ben och sa "I have a friend who's dying to meet you, she came all the way from Sweden". Och det var sekunden jag dog. Han tittade på mig. Sa hej, räckte fram sin hand. Jag tog hans hand. Sen minns jag bara småsaker. Jag kommer inte ihåg allt som sades då jag var i panik-mode. Men jag kommer ihåg att jag fick en kram, att jag halvgrät, han tog tag i min hand en andra gång och höll kvar, och jag råkade säga "I'm touching Ben Burnley" vilket fick honom att skratta lite och sa något i stil med "det är inte så spännande som du tror". Så råkade jag också säga "you're so pretty" så sa han "SO ARE YOU" och det var andra gången jag dog. Eller tredje. Kramen dödade mig. Men NU SKA NI FÅ HÖRA EN SAK SOM LÅTER SOM EN ABSOLUT LÖGN MEN JAG SVÄR PÅ SAL MINEO ATT DET HÄNDE. Alex var snäll och gav mig nya albumet så Ben kunde signera det åt mig, och jag frågade Ben med hundvalp-ögon om han kunde signera, så kommer han med sitt ansikte typ 5 centimeter från mitt och förklarar jättesnällt att många som var där har betalat pengar för sina autografer och bilder, så om någon ser att han signerar nåt åt mig så kommer ALLA vilja ha. MEN NU KOMMER DET HELT JÄVLA GALNA. Han sa att han kan se om det finns nån signerad poster kvar som jag kan få, och han börjar gå till den avspärrade sektionen in till scenen, så säger han kom. HAN SA KOM. Jag fick gå med honom till där scenen var borta från alla människor, stå själv med honom medan han ringer någon och säger att dom ska komma med en poster till mig, SEN STÅR VI DÄR SJÄLVA I TYP TVÅ MINUTER och jag gråter och försöker prata med honom och det är det helt jävla galnaste jag någonsin upplevt. Och jag har inga bildbevis bara för Moe inte fick något pass. Men det knäppa var också att hon hade lätt kunnat komma med. Ingen kollade passen. Jävla skit. FYFAN VAD SNÄLL HAN VAR.
 


De gula plupparna är folk... Bara för att visa typ hur mycket folk det var som omringade oss. Det var ju mer folk men jag orkade inte göra fler pluppar. Skillnaden mellan det och att sedan få stå själv med människan!
 

Signerade postern som han fixade, och mitt pass.
Nu kan jag dö.
 


SPÄNNANDE NYHETER

Jag har alltid haft en teori om mitt liv att när något jävligt dåligt händer så kommer något bra hända, och tvärt om. Så jag har tillfälligt förlorat mitt jobb, och får absolut ingen inkomst. Så jag har haft världens jävla ångest angående pengar och hyra, samtidigt som jag har en hel jävla resa till New York inbokad och planerad. Men det är där det positiva nu kommer in. För det första ska jag dit enbart för att se mitt absoluta favoritband Breaking Benjamin, och min bästa kompis ska nu med. Så jag kommer inte vara ensam och vi kan gå runt och shoppa innan och efter konserten.

Men det är nu det ULTIMATA kommer in. Det som gör att förlora jobbet är så jävla värt det. För det första så kollade jag in deras set list för att se vilka låtar de kommer spela så jag kan plugga på lite extra så jag kan sjunga med varenda jävla ord. Men fatta vad förvånad jag blev när jag såg att de kommer spela MIN JÄVLA FAVORITLÅT SOM DOM ALDRIG BRUKAR SPELA FÖR DEN ÄR FÖR LJUS ATT SJUNGA:

 


SEN SÅG JAG ATT DE KOMMER SPELA SIN QUEEN-COVER AV WHO WANTS TO LIVE FOREVER SOM ÄR DEN BÄSTA COVERN I UNIVERSUM JÄVLA HELVETE:
 
 


Men gissa vad? Jag har något ännu bättre. Håll i er, för dessa nyheter har fått mig att sitta och gråta i timmar. Jag känner en snubbe på facebook som jag snackat med i ett par år. Och jag VISSTE att jag hade kvar honom av en anledning. Han var med i samma band som före detta trummisen i Breaking Benjamin. Vilket var anledningen till att jag haft kvar honom, bara ifall att något med Breaking Benjamin skulle dyka upp i mitt liv. Jaa, stackarn, jag känner mig som världens utnyttjare. Men det visar sig att det var värt det. FÖR HAN HAR FIXAT VIP ÅT MIG OCH MIN KOMPIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag ska få träffa mitt jävla favoritband! JAG SKA FÅ TRÄFFA BEN BURNLEY LIKSOM JAG GRÅTER BARA JAG TÄNKER PÅ DET! Folk som har känt mig i 10 år förstår vad jag menar när jag säger att jag ska få TRÄFFA BEN BURNLEY! Jag vill egentligen inte säga det för mycket, för en annan teori jag har om mitt liv är att när jag säger något som kommer hända, så händer det inte sen. Bara för att jag sagt att det kommer hända. MEN OH MY GODDDDDDDD!!!!!!
 
Breaking Benjamin har varit mitt favoritband i typ 11 år nu, kanske 10, jag kommer inte exakt ihåg när jag hittade dom, men att den här dagen äntligen kommer? Det är något jag aldrig trodde skulle hända.
 


En klassisk historia om hur jobbig jag är

Detta är en klassisk situation som jag alltid lyckas hamna i.
Så jag hade en trevlig dag med Bea och Dessi idag, vi käkade lite thai sen glodde vi på Criminal Minds tills jag och Bea dog för vi har anitingen blivit förkylda eller fått nån allergi för våra näsor kliar som fan och vi nyser tills vi pinkar på oss. Men hursomhaver, när vi skulle hem så var mitt tåg på perrongen så jag skyndade mig lite och satte mig sedan på tåget. Och åkte hemåt, som vanligt. Tills jag kom till stationen innan den näst sista. Jag satt och tänkte "yes, en station kvar sen är jag där jag ska vara." Men eftersom jag är JAG så kollar jag ut genom fönstret och tänker "jag känner inte igen mig". Sen helt plötsligt är jag på flygplatsen. Awesome. Så jag kliver av och ringer Bea och säger "jag är på Arlanda. Fel tåg. Kul." Och så kollar jag på tavlorna, och nästa tåg kommer om - wait for it - 29 minuter! YAYYYYYYYYYY. Så inte nog med att jag åkte ungeffär 10-15 minuter åt fel håll, men jag måste vänta i en halvtimme på nästa tåg som ska ta mig 10-15 minuter till den hållplatsen igen så jag kan åka 15 minuter åt rätt håll för att sedan gå av och ta min buss som åker i 20 minuter för att komma hem till mig. Samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte få en massa nysattacker bland folk. Det är så jääävla härligt att vara jag ibland. Här är en fin liten karta för att demonstrera hur jag åkte:




Jag hatar när folk försöker förklara nåt för mig som jag redan vet

Eller om dom berättar nåt och börjar förklara som om jag inte vet det.
 
Som t.ex en snubbe jag snackar med på facebook. Han ÄLSKAR Sucker Punch och nån gång frågade han, eller så sa han att jag måste se den, så börjar han förklara handlingen. Skitlångt meddelande blev det också. Så tänker jag bara.... "jag har sett den typ 3 gånger...".
 
Idag fick jag ett meddelande om att Oscar Isaac är skitbra och duktig, och han var bra i Sucker Punch "han spelade den där snubben" och börjar förklara karaktären. Liksom BITCH JAG VET VEM OSCAR ISAAC ÄR OCH JAG VET HANS ROLL I SUCKER PUNCH DET ÄR DEN ENDA ANLEDNINGEN TILL VARFÖR JAG GILLAR FILMEN. Så nämnde han nån till film som han är med i, och en som han SKA vara med i och jag tänker bara BITCH JAG HAR SETT DEN FILMEN OCH VET VAD HAN SKA VARA MED I DET ÄR FAN OSCAR ISAAC HAN ÄR FAN EN AV DE BÄSTA SKÅDESPELARNA JAG VET. Jag gillar varken Star Wars eller X-Men men han ska vara med i båda nya filmerna och jag tänker se båda bara för han är med i dom. Jag älskar Oscar Isaac. Försök inte förklara för mig vem han är eller vad han varit med i. Herregud vi har känt varandra i typ 3 år och du vet inte att jag äskar Oscar Isaac? Please....
 
Så säger jag "jag älskar speciellt honom i Inside Llewyn Davis" så säger han "aha den måste jag kolla in"
 
 
Du kommer till mig och försöker förklara vem Oscar Isaac är men du har inte sett hans bästa film?

Gud förbannat.
 
Liksom... Jag blir inte arg eller irriterad, det kanske verkar som det, men man blir ju lite smått frustrerad när någon lägger ner tid på att förklara en massa som man redan vet och som dom borde veta att man vet.
 


Idag blev jag glad på jobbet

Så på jobbet sitter jag i min egna lilla hörna vid godsmottagningen. Typ alla på jobbet tillhör nån sorts grupp där alla har ett gemensamt papper med sina namn där de skriver sina tider som t.ex hur länge dom gjorde det där eller det där osv.
Jag har bara mitt egna lilla papper där jag skriver mitt namn och hur länge jag var där (ibland får jag göra andra små saker hos andra grupper så då skriver jag upp mitt namn och min tid på deras papper.)
 
Så som sagt hör jag inte till nån speciell grupp, men om det är någon jag tillhör så är det godsmottagningen, men ända sedan jag började på det här jobbet så har inte jag haft mitt namn på någon grupps papper. Men nu har jag börjat få lära mig lite mer grejer på godsmottagningen, så DOM HAR UPPDATERAT SITT PAPPER och skrivit upp mitt namn! JAG TILLHÖR ÄNTLIGEN EN GRUPP! Ibland har jag gått runt och blivit lite ledsen och tänkt "jag är så ensam, jag har ingen grupp, jag har bara min ensamma lilla hörna" men idag hade vi ett minimöte med våran gruppledare som samlade oss på godsmottagningen, och typ det enda han tog upp var "Elin behöver hjälp, hon hjälper er hela tiden så ni får hjälpa henne, och då får ni hjälp tillbaks så ni vinner på det, hon tillhör den här gruppen nu, hjälp henne, hon behöver hjälp med det och det, så där kan det inte se ut" (för det är kaos i min hörna). Det jag gör är att packa om små saker och lägger i nya påsar eller kartonger, men vissa saker ska upp i hööööga hyllor som jag uppenbarligen inte når till. Man måste ha en truck. Jag har inte truckkort eller truck. Så dom måste köra iväg allt det där jag packat som jag inte kan lägga in i hyllorna själv. Men dom gör det inte, så det är kaooooooos i min hörna.
Och jag brukar gå runt och tänka "jag måste hjälpa alla andra hela tiden som ligger efter, men då ligger jag efter med mina grejer och då vill inte dom hjälpa mig. Jag hjälper alla men får ingen hjälp tillbaks." Så jag blev glad när temat på minimötet var ELIN BEHÖVER HJÄLP. HJÄLP HENNE.
 
Så jag tillhör en grupp, och dom måste hjälpa mig.
 



 

Lägg av. Nån får komma hit och sova med mig nu.

Jag har precis lagt mig i sängen, nyser, sträcker mig efter näsdukarna och börjar precis snyta mig, så hör jag en liten melodi från kaninen på sängbordet bredvid mig. Jag fick den av pappa när jag flyttade in, han sa att han hade hittat den på jobbet. När han sa det så sa jag "creeepy" men så sa han att den säkert/förmodligen/hade ramlat ur en pall eller kartong eller nåt med massor av såna (han jobbar också på ett lager-liknande ställe). Så då tänkte jag inte så mycket mer på det. När man drar den i svansen så spelar den en sån där melodi från du vet såna där askar som man öppnar så är det en ballerina som dansar till en liten melodi. En sån typ. Så när man drar den i svansen spelas "daddy's gonna buy you a mockingbird" melodin.
 
Och jag rörde den inte ens nu, den bara började spela av sig själv. Som i en jävla skräckfilm.
Hur fan ska jag sova? Jag var tvungen att gå ut i hallen och slänga in den i garderoben. Jag tänkte slänga ut den utanför min dörr men det ösregnar ute och det finns liksom inte tak som täcker den... Jag vill ju inte förstöra den... Men om jag hör den i garderoben tänker jag bränna den. Jag tänker fan inte vara huvudrollen i Annabelle.
 


Tidigare inlägg
RSS 2.0